wow....

Det är oerhört kul, och smickrande över hur kolleger och andra som jag kommit i kontakt med under de event jag varit och hjälpt till på och jobbat på.
Hur många som verkligen ärligt säger vilken "katastrof" det är att jag ska sluta, hur saknad jag kommer bli, men allt jobb de lägger ner för att hitta en lösning för att få ha mig kvar. och vad jag betyder som medarbetare, mm.
det är svårt att här beskriva i ord, men den känsla som detta upprört och det som ligger bakom är mer än jag trodde.
Visst jag stormtrivs med att jobba ute på event, och gör verkligen mitt yttersta för att göra ett fantastiskt jobb när jag är där. och för att bli uppskattad.
så jag är oerhört smickrad och glad över den support, hjälp och allt som sker för mig. för lilla mig.

Nu har jag nog börjat landa

Gått igenom de flesta faserna, och det i ganska snabb följd.
Hunnit bli chockad, trodde definitivt inte jag skulle vara en av de som skulle få gå, och tydligen trodde ingen annan det i teamet heller.

Jag har hunnit vara arg, mycket för jag inte förstår varför en som varit där 2 år kortare tid än mig, och inte sysslar med vår kärnverksamhet, han har även varit där 1,5 år kortare än en av våra andra kollegor som började strax efter mig, och vi har varit med och byggt upp teamet och hur vi jobbar, samt är väldigt duktiga på det vi gör.
Men har släppt det, och idag tror jag inte jag skulle vilja den som blir ensam kvar och får ta skiten, för det kommer bli mycket skit.
Nu har jag börjat beta av möjligheterna som detta för med sig, jag har accepterat att detta har hänt, och börjat se framåt, jag kommer vara kvar 5 månader till innan min sista dag är där, på denna tiden ska jag fortsätta leverera mitt absolut bästa.
och efter det så ser vi vad som händer, men vissa ideer, och planer har redan börjat komma fram. Och jag vet med all säkerhet att detta kommer lösa sig och kanske till och med vara bland det bästa som kunnat hända, för framtida projekt.
Så jag vet att det kommer bli bra!

to be proffessional

5 månader till ska jag sköta mitt jobb, jag ska fortsätta leverera och vara lika proffessionell som jag alltid varit och som jag alltid fått eloge för att vara.

5 månader till ska jag visa att det är en förlust att förlora mig!

Jag komemr tillåta mig själv att tycka synd om mig denna veckan, men nästa vecka ska de nya målen sättas upp, och livet tas tag i igen.

börjat titta på vad jag vill, vilka olika alternativ jag har och tidplanen för att fixa detta.

nu kör vi, och its a brand new me.

Varje förändring kommer med en ny möjlighet.

Idag kom så till slut beskedet, och det blev en chock, det var nog det enda scenarie som ingen av oss hade väntat sig, och det var verkligen en Worst case Scenario som inträffade.
Vi är 7 på vår avdelning inklusive chefen, och kvar blir han, som inte längre kommer bli chef, och en av oss.
Resten fick gå, dom totalt sopade bort hela vår avdelning och allt vi gör/har gjort.
jag var en av de som fick gå, vilket var chock nummer 2, och jag är inte helt överens på den fronten, har vissa frågor som börjar med varför.
Egentligen så är det inte så mycket att jag får gå som varför just jag får gå, kommer inte gå djupare in på det, men känns som vissa saker inte har skötts helt snygg och bra.
Dock har jag nu börjat snacka med mina "livlinor" för att se om det går finna någon typ av lösning, då jag egentligen inte vill Lämna Sony, jag tror starkt på företaget, definitivt på deras produkter, och de har de senaste 7åren blivit en del av mig och min personlighet.
jag har verkligen brunnit för dem.
så får se vad de kan öppna upp för möjligheter, sen har en del andra planer börjat ta form i mitt huvud.
Jag kommer vara kvar på företaget i 5 månader till för att avsluta allting som jag har liggandes på mig, vidare så har jag ytterliggare 4 månader säkrade med lön, så jag har 9 månader på mig att komma fram till en lösning, bygga upp en inkomst som motsvarar eller är större än min lön är idag.
Så med mig kommer det gå bra, dock är det tugnt idag, kommer förlora många nära vänner, personer som jag känner starkt för som jag varit med om så otroligt mycket med, och som gjort att oavsett hur tugnt jobbet varit så har det varit kul att gå till jobb, tack vare dom.

Det är tufft att vara stark alltid

Ikväll är ingen bra kväll
Känns som jag varit stark länge nu, visat en possitiv sida utåt, jobbat med att visa utåt, "det blir som man tänker" verkligen velat vara possitiv igenom allt.
För min egen skull, för mina kollegors skull, för Michelles skull, men även jag har mina dåliga kvällar/dagar.
Men även för mig kan det bli för mycket, och efter en jobbig, tuff dag på jobb, och veta att imorgon kommer beslutet, beslutet som jag inte kan påverka, oavsett hur hårt jag jobbar, kämpar och visar att jag verkligen vill, Vill vara kvar, men jag kan verkligen inte påverka det som kommer ske imorgon.
jag vet att jag har mina livlinor att prova och försöka med efter imorgon.
Men oavsett om jag får stanna eller gå, så kommer allt förändras, och det är jobbigt, oavsett om jag får vara kvar eller gå, så kommer det inte bli det samma.
och det känns.
ikväll är en jobbig kväll, imorgon är jag stark igen!

T-2 days till doomsday

På tisdag så smäller det, då får jag och resten också för den delen veta vem av oss som fortfarande har ett jobb kvar, vem som har ett annat jobb och vem som inte har ett jobb kvar.
Har försökt vara positiv hela tiden, se att det skapar en ny möjlighet, chansen att prova något nytt om det skulle vara så att jag får gå.
Men jag vill verkligen inte lämna Sony, Sony är en så stor del av mig, och jag verkligen trivs där, tror på företaget och på framtiden där.
Jag vill verkligen vara en del av det, det jobbiga är att jag kan verkligen inte påverka det alls, knappt ens min chef kan göra det.
och jag vet att alla beslut är tagna nu, så det är bara en väntan.
Jag försöker verkligen hålla humöret uppe, kämpa och försöka inte låta det få det bästa av mig, tror jag lyckas ganska bra, men vi har alla våra dåliga och bra dagar, mina dåliga dagar är oftast på nätterna när jag drömmer, svårt att prata med någon om det också, får kämpa på som det är, så därför är det skönt att ha Gymmet som tillflykt där kan jag koncentrera mig på de målen, på träningen, och musiken strömmande i hörlurarna.
och så har jag min blogg, där jag kan skriva av mig av mina tankar.
Jag brukar säga att det blir som man tänker, och i mina tankar är jag kvar på Sony, så är det bara, så enkelt blir de inte av med mig, har fortfarande ett par kort att spela ut om det skulle behövas.

Träningen

Min träning fortlöper riktigt bra.
Jag älskar mina timmar på gymmet, det är avkopplande, man kopplar bort verkligheten en stund och bara kör på, det är fantastiskt sätt att rensa hjärnan att vara där nere själv, hög musik i lurarna och lägga på precis så mycket vikt man klarar.
jag kör ju tillsammans med en Personlig tränare, och vi har kört ett pass tillsammans varannan onsdag, där vi tagit fram nu 4st pass, 2 framsida och 2 baksidan som är anpassade för mina mål, min kropp, och vad jag klarar av.
Så har vi tillsammans gått igenom hur övningarna ska göras för att jag ska få ut maximalt från träningen.
Vi har även pratat igenom lite hur jag ska äta och dricka, så att jag kan uppnå mina mål.
Jag kan skarpt rekommendera att ha en Personlig tränare om man tränar för mer än bara att hålla kroppen i trim, och även då kanske ta ett eller 2 pass i varje fall så man gör övningarna rätt och få ut mesta möjliga av sin träning.
jag har lyckats lägga upp så att jag varannan vecka när jag har Michelle kommer iväg och tränar 2 gånger minst, jag passar på när hon är på sin Simning och Ridskolan, och de veckor som Michelle är hos sin Mamma, så blir det 4-5 pass den veckan, då kör jag varannan gång Framsidan, och varannan gång baksidan.
Jag har nu även en väldigt klar bild över hur jag vill se ut, vad jag vill få ut av min träning, och det ger mig den där extra motivationen att gå dit och köra även om klockan många gånger är 9 på kvällen när jag sticker till Gymmet.
Det riktigt sköna är att jag redan börjat både se och känna resultat av träningen, kommer när jag känner mig mer tillfreds att lägga lite före och efter bilder för er. och ävne en bild på mina mål med det.

P.M.I.

Jag är en av de där jobbiga typerna som alltid har en väldigt bra attityd gentemot i princip allting, jag är väldigt sällan arg, och går inte ofta och retar mig på saker.
Jag har vad man kan kalla PMI (en Positiv Mental Inställning) till livet, jag älskar att leva.
försöker se det positiva i allting, och det vanligaste utrycket som kommer ur min mun är nog,
"Jag löser det", "Det fixar sig"
med det menar jag inte att jag sitter och väntar på att saker ska lösa sig, men jag vet att med den inställningen så hittar jag en lösning, för jag letar lösningen och inte efter problemet.
Ja jag kan också bli ledsen, arg och irriterad på saker, men det varar inte särskilt länge, utan oftast så blir jag det för stunden och sedan så antingen försöker jag reda ut det, eller så helt enkelt struntar jag i det.
Pratar man med de som jag jobbar med så tror jag de flesta säger att jag har vad som kallas en "Can Do Mentality" det vill säga jag säger väldigt sällan nej till en arbetsuppgift, utan jag bara gör det.
Vad allt detta kommer ifrån kan jag inte riktigt säga, men själv tycker det det blir så mycket lättare så här, än motsattsen, ingen mår bra av att ha en dålig attityd, varken din omgivning eller du själv.
Varför ska man gå runt och tycka livet och allting är piss, när man mår så mycket bättre av att gå omkring och tycka att "F** vad jag älskar livet!"
Så det gör jag.
På min sovrums vägg har jag texten
"The Remarcable thing is, we have a choise every day regarding the attitude we will embrace for that day"
Tycker den säger allt, vi väljer varje morgon när vi stiger upp hur vi ska må för resten av den dagen.
Varför vakna på fel sida när man kan vakna på rätt sida, oavsett.
det gör jag i varje fall!