Vem ska jag tro på, tro på, tro på när.....

Är idag i en situation där jag inte längre vet vem jag kan lita på, vem kan ja tro på?

Har i ett tidigare inlägg skrivit att jag har en dotter som nyss fått diagnosen ADHD
Själv så ser jag inte alla de problemen som många pratar om, ja hon har lite svårare att koncentrera sig, och glömmer saker.
Men det gör ju mer eller mindre alla barn, hennes fokus kanske är lite kortare än "de normala" men har också märkt att när hon får lyssna på musik, sitta i mindre grupper i skolan, eller kan gå iväg till en mentor/hjälp person så går det bra för henne.
Det är inte så att hon misslyckas i skolan, hon är skulle jag säga när hon vill och får rätt hjälpmedel väldigt smart och kan väldigt bra.

Och jag har varit med på ett par (inte alla,) av de utbildningstillfällen som BUP annordnade och framför allt så lyssnade jag på de andra föräldrarna, och min dotter har inte närmandevis de problemen de har med sina barn, Jag har inga problem att lägga henne, hon accepterar den mesta maten, men inte mer kräsen än jag själv var som barn. inga problem att få henne att komma till matbordet.
Strukturerar vi upp städning av hennes rum så gör hon det, men precis som jag när jag var barn, så om man hittar något roligare så är det lätt att göra det istället.
Vi bråkar inte om läxläsning, viss hon tycker inte det är kul, men vilket barn gör det, jag gjorde inte det, inte mina syskon heller.

Så när då både Psykologen och läkaren, innan de ens föreslaget något annat föreslår medicinering, så blir jag väldigt ställd, jag har ALLTID trott att medicinering ska vara SISTA utvägen, inte första.
Och ovanpå det så läser man väldigt mycket om läkare som får betalt för att skriva ut medicin, medicin tillverkare som gör allt för att tjäna pengar, för där är sjukt stora pengar inom det. och all lobbyism.
Inte konstigt att man då som förälder blir ställd och till slut inte vet vem man ska lyssna på och lita på.
Försöker själv samla så mycket både positiv och negativ info jag kan om just medicinering, och andra sätt att hjälpa min dotter.
För själv är jag och har alltid varit skeptisk till medicin, framför allt de som inte har LÅNGA studier.

önskar jag kunde hitta någon/några jag kände att jag kunde lita på, där jag kände ett äkta förtroende.
en läkare som sa, när man provat detta, detta och detta, och inget av allt detta fungerar, och vi ser att det VERKLIGEN behövs medicin, då ska vi prova denna.
men också är ärlig om biverkningarna, och inte som de jag hört än så länge bara säger att de är inte så stora, när allt man läser säger motsattsen.

så vem kan jag lita på, vem kan hjälpa mig?

Är jag jobbig

Är jag en besvärlig förälder när jag ifrågasätter, när jag inte bara godtar och när jag blir irriterad för att de hela tiden kalla min dotters diagnos för en "funktionsnedsättning"?

Jag anser inte att ADHD är en funktionsnedsättning eller ett funktionshinder, jag kämpar för allt vad jag kan för att min dotter ska se det som en fördel, en styrka. jag anser att ADHD är en funktionssstyrka.
Alla här i vår värld som har tagit vårt samhälle framåt, de som vågar se utanför våra normer, och som gör saker annorlunda, som tänker, som är rastlösa, och använder sin energi till att skapa.
Musik, uppfinningar, tavlor och allt annat som tagit oss från stenålder och till den tid vi är idag.
Inte är det alla de som är våra normala, som följer våra normer, som inte gör något annorlunda, och som accepterar.
Så varför är det då så svårt att istället för att se det som en nedsättning så hjälp dom att utnyttja sin fulla kapacitet?

en förälder som vågar gå mot strömmen och som antagligen själv har någon diagnos, och om jag har det så är jag stolt över den.

one of those days

Have had one of those days today
You know one of those do you dont really feel like you belong, something is missing, and nothing ever changes
Yes even i have those days every now and then, i start to reflect back, and i realize i dont know where i belong, but i do not feel like home here.
My days are all the same, even though they changes, they stay the same
I live when i am not home, i shine when i am out working on the events, i am a completly different person, i meet new people, i have fun and i live like in another dimension.
You always here home sweet home, but i have the complete opposite feeling, when i get back home, its like i walk into this grey area again.
I have my Job, my gym, and my Michelle, but its like this circle and i avoid going home somehow.
All i do when i am home, is do my dishes, laundry, clean up, make dinner and sleep. over and over again.
Dont know what to do about this, but i need to do something though.
I cant move, if i move, i will loose the precious time i have with Michelle, but if i dont move it will all stay the same.